Bergsgeten tackar och bockar!!

En regnig tisdag i augusti beger jag mig från Vårby till Varvsberget på en ganska försummad racercykel. Det är dags för sista deltävlingen i Årets Bergsget.

I mars, efter sjumila, satt jag med en liten skrivbok och skrev upp några mål för sommaren. Ett av dom var att gå under 5 minuter på Bergsgeten. Jag trodde nog inte att det skulle gå, men jag  hade kört på 5.11 hösten innan så varför inte försöka.

På vägen dit känner jag att benen är pigga. Bra! Regnet är perfekt. Jag hinner inte värma upp ordentligt, men det visar sig när jag kommer fram att det kanske inte gör så mycket – vi är tre personer på plats varav endast en har cykel. Jag.

Jag drar två repor uppför backen en bit för att värma upp. Ingen annan cyklist dyker upp, så de två tålmodiga och alltid glada funktionärerna Kaj och Staffan står alltså här i regnet för att klocka MIG. Om inte annat för deras skull ska jag försöka klara mitt mål!!!

Starten går.  Jag blir stum. Staffan och Kaj åker förbi med bilen. Jag börjar flåsa. Minuterna går. Jag petar i en lägre växel. Nehej, det finns ingen lägre växel. Jag trycker istället i en högre växel och ställer mig upp och trampar. Benen är liksom bortdomnade, jag flåsar hejvilt. Funderar på om väggen som tornar upp sig framför mig är den sista backen eller om det är en kvar.  Jag får syn på Kaj och Staffan. Dom skriker att det är 10 sekunder kvar. Då känner jag att det kommer gå vägen. 4.58 blir tiden. Jag blir fotad, får bucklor i mängder, jag får beröm. Jag tackar så mycket för mig och åker ner i bilen. Jag är lugn, nöjd, och SÅ stolt.

Ända tills…….

”-Vem är det där?”

”- Jag vet inte. Ser ut som någon som också ska köra!”

”- Visst har han en racer?”

”- Ja…”

”- Det är ju PILVINGE!!”

Några minuter sen dyker alltså denna fenomenala idrottare upp och gör älgfärs av min fina tid! Jag följer hans klättring med spänning och häpnad och ser hur karln bara försvinner uppför backen. Det är bara att lyfta på hatten. Nu har vi alla en ny tid att jaga. 4.21… Jag måste hitta något värre än Snickers….!

Pokalerna står hur som haver på spiselkransen och jag är glad att sommarens cykelträning uppenbarligen gett mig starkare ben. Tack till Staffan och Kaj för att ni trotsade regnet och hejade fram oss TVÅ klättersugna cyklister till nya pers 🙂 Ser redan fram emot nästa år! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.