Triss i ansträngning

Jahapp, så var augusti snart slut och jag konstaterar glatt att igår var första dagen jag behövde en mössa. Jag försökte fira mösspremiären med en mjukglass men bara jag var sugen, så det gick i stöpet. Hur som helst har månaden innehållit inte mindre än fyra tävlingar varav INGEN jag ännu satt på pränt. Jag har blivit rejält kraxig i halsen och ligger nerbäddad i soffan så nu kan jag skriva en efter en här.

På startlinjen, som var en strandkant, stod jag samt 47 andra laddade sportfånar beredda att hoppa i vattnet. Jag hade redan räknat ut att pallen var en omöjlig dröm. Runt mig hade jag tränade tjejer som jag har stor respekt för: Rebecka Sundin, Anna-Karin Arvidsson, tjejen som vunnit två gånger tidigare och så hon som kom tvåa i fjol, med flera som jag inte kände till. Hur som helst. Startskottet gick och vi plumsade ner i vattnet. Någon hade sagt att det var 17 grader varmt, och två stycken klev helt enkelt upp igen efter att ha doppat sig och struntade i alltihopa. Själv kände jag inte mycket av kylan, men jag hade lite svårt att andas normalt, och det väste ganska bra ur luftrören. Fick nästan lite panik ett tag, men lugnade ner mig och då gick det bättre. Efter vändningen hade jag läget under hyfsad kontroll och kom upp ur vattnet strax efter första gubbe, jag hade fjolårstvåan bland damerna alldeles framför mig upp ur vattnet och fjolårssegraren strax bakom. Benen var kalla och halvt orörliga när jag sprang mot cykeln, men på något vis gick det ändå rätt smidigt för jag kom iväg före tjejerna ut på cyklingen.

Överladdad och superstressad var ordet!! Jag lyckades med att ta det lite lugnt uppför första backen. Sedan körde vi på bra upp mot Fjälltjärn och ner mot Fors. Jag tog in på täten. Jag var väldigt stum i benen men det flög ändå på bra efter asfalten, och växlade som fyra/femma någonting. Vid det laget hade jag inte en susning om var de andra tjejerna var. Jag såg inte till någon bakåt i alla fall, men var framför allt orolig för och närmast övertygad om att konditionsfenomenet Rebecka Sundin skulle ta mig på löpningen oavsett vilket försprång jag hade efter cyklingen.

Jag klunsade iväg ut på stigen efter att ha hoppat av cykeln. Benen var noll spänstiga. Kaboom, kaboom, kaboom, sa det i marken. Jag ber om ursäkt om jag spräckt någon ruta eller om dörren till någons utedass lossnat. Jag fick ett plötsligt och knivskarpt håll efter några hundra meter och var då helt säker på att hela världen skulle komma och springa om mig.  Efter att jag vikt ned på sandvägen mot sjön vände jag mig om och såg Rebecka komma farandes som en projektil mot kurvan. Jahapp…. Hit, men inte längre, tänkte jag besviket. Knatade på bäst jag kunde uppför backen ändå (var tvungen att gå lite men gjorde det bakom ett krön så att hon inte skulle se hur illa ställt det var med mig).  Konstigt nog lyckades jag hålla undan.

Tävlingen var superkul och trevlig. Många hejade på efter vägen och funktionärerna var många och glada. Efteråt bjöds det på mat och prisutdelning.

Åter nästa år 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.