Stortävlingspremiär!!!

Jag har cyklat Mörksuggejakten, och jag är så otroligt glad! Jag har efter de senaste veckornas strul fått ett riktigt bra besked från kroppen. Den sa: ”Hallå! Mig är det väl för sjutton gubbar inget fel på!” (Varning: Följande fem stycken är vare sig rolig eller inspirerande läsning, så vill du inspireras, vilket du ska få göra, hoppa över dessa och läs actiontexten en bit ned istället) 🙂

Det hela började i midsommar då jag fick jordens magkatarr mitt ute på havet, i princip, långt från medicinskåpet. Kämpade på och försökte i gammal god stil att självmedicinera mig när jag kom hem, men gav upp efter en vecka och gick till doktorn. Varpå han av en slump naturligtvis upptäcker blåsljud i pumpen och i flera stora kärl. Nu var det ju inte så att han med blotta örat hörde hur det visslade om mig i undersökningsrummet, men det var ändå så pass att han ville kolla upp det hela med en röntgen av kärlen samt skriva en remiss till hjärtspecialist.

Minst sagt lätt oroad satte jag mig i bilen och åkte tillbaka till jobbet, fullt övertygad om att hela jag var åderförkalkad. Pumpen var jag minst orolig för. Doktorn hade lovat mig att fortsätta träna, vilket kändes bra, och han poängterade att det absolut inte behövde röra sig om något allvarligt alls. På kvällen hade jag torkat tårarna, drämt näven i bordet och bestämt mig för att inte tänka på det. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag började se den så hett efterlängtade Mörksuggejakten rinna ur mina händer. Såg även andra otrevliga scenarion framför mig – hjärnan får bra snurr när den spinner loss – och det var svårt att släppa oron. Dessutom hade jag levt på blåbärssoppa och välling sedan midsommar och insåg att det hur som helst inte var någon lysande uppladdning för en tävling på något sätt. Nu var det så att jag som resultat av omtänksamhet fick en liten första besiktning av pumpen i torsdags, och det är troligen en klaff som det är lite vajsing på, men det är ingenting som är farligt och jag fick tillstånd vid liggande bord att fortsätta träna. Det hela skulle kollas noggrannare om några veckor.

”YES!!”, tänkte jag, och gick med raska steg ut ur rummet. ”MÖRKSUGGEJAKTEN!!!!!!”

Efter att ha lovat kollegor, vänner, mamma och pappa, hundar, hästar, katter och till sist också mig själv att tänka med hjärnan på tävlingen, så bestämde jag mig  för att köra den, men med ett enda mål: Att ta mig igenom. Det förstod jag skulle bli en utmaning för mig.  Sista dagarna hade jag kunnat äta lite bättre men jag visste att magen var ett minst lika stort orosmoln som det här med pumpen. Det var en chansning att starta, men jag ville så gärna göra det.

Så efter den här alldeles för långa inledningen kommer vi då till det som ni hade trott er få läsa om redan från början, det vill säga, loppet!

Starten bjöd på mysväder. Lätt, lätt duggregn samtidigt som det var ganska varmt – kvavt, kanske man kan säga. Jag stod ungefär i mitten av motionsfältet. Jag var oroad för startögonblicket och trängseln, men i övrigt var jag ganska lugn. Det blir mindre press när man vet att man inte ska köra riktigt hårt. Starten gick, och jag är ingen människa med vassa armbågar.  Jag susade igenom starten och började inom kort klättringen upp mot Vidablick. För en Öviksbo kan detta liknas vid att cykla upp till Åsbergsmasten, ungefär. Jag tog det riktigt, riktigt lugnt, undvek stumma ben och passerades av många övertända motionärer på väg upp till toppen. Innan jag var uppe hade jag redan plockat tillbaka några av dom till rätt plats (dvs bakom mig). Många människor stod i backen och hejade. Det var superkul.

Efter Vidablick väntade ett lämmeltåg i några mil. Jag var lite het och ville köra om, men lyckades spara på krafterna. Det var ju jätteskönt rent fysiskt att bara ligga kvar i ledet, även om hjärnan hade god lust att hoppa ut ur huvudet, lite snitsigt rulla förbi hela raden av cyklister, och gå upp och dra. Det var ganska sörjigt och jag tog lite placeringar genom att tidigt hoppa av hojen och springa genom skiten istället för att försöka cykla, och cykla omkull, som flera andra gjorde (haha). En lång, snabb utförslöpa väntade efter lervällingen och där fångade jag dagens första proteintillskott, i form av en fluga, i gapet. Gott? Nej.

Efter en av vätskedepåerna stod plötsligt en Mörksugga och vinkade i diket. Jag höll på att smälla av. Hysteriskt rolig figur, tack Mörksuggan för ett gapskratt!

Man kan skriva hur mycket som helst om detta lopp, och vart ska jag kunna begränsa mig? Vart ska jag gena?

Jag kan inte riktigt säga vart fältet började glesas ut, men skönt var det, för det var frustrerande att inte kunna dörna på efter tycke och smak i skogen. Många var faktiskt ganska (förlåt!!) dåliga på stigkörning. Jag var taggad som fanken varje gång vi kom ut på en väg, men lyckades faktiskt tänka klart och hålla tillbaka. Pulsen, pulsen… Jag kämpade på, och det flöt på så himla bra – ända tills….

Tjopp – – KABAMM!! En blöt rot, lite på skrå, och Mollbergaren var ett faktum. Head actress: Jennie. Guest star: Jennies cykel. Vittne: Mats. Mats trodde att jag bröt om inte nacken, så i alla fall käken. Han sa att kroppen vreds åt ett håll och huvudet åt ett annat, och kom att tänka på Frankensteins monster (honom skruvade dom dit huvudet på). Personligen började jag febrilt att slita upp cykeln på rätt köl igen samtidigt som jag inte hade den ringaste aning om vad som var upp eller ned i den här underbara världen. ”Herregud, cykeln, cykeln!!” En snabb koll – den verkade ha klarat stuntet helskinnad. Trampade iväg. Oj oj… Det gungar…. Få se nu, okej, huvudet gör lite ont, men det sitter fast… Handen… Ja ja… Få se nu… Vad har vi här… Jag skulle tro att det tog ca 10 minuter innan jag kom in i det hela igen. Jag var liksom inte riktigt okej i bollen. Handen gjorde ont men det glömde jag bort. Till slut skakade huvudet på plats och det började kännas ungefär bara  lika snurrigt som det gör i normala fall 🙂

Jag trampade på ett tag till, sen kom nästa intermezzo. Razzelrazzel-kakakakaka-zzzzzzzt-katjockkkkk! Jag fattade inte vad som hände, men det var uppenbarligen mig som det högst otrevliga ljudet kom ifrån. Hörde en okänd röst bakom mig: ”Öööh… Din växelarm går in i bakhjulet”. Shit….!!! Klickade ur för att snabbt inspektera eländet. För det första hade jag en hel Ölandstok i drevet, men det var inget mot vad som hänt med växelörat. Mats fick göra en riskabel, brutal och ganska hårdhänt operation för att rädda situationen. I samband med ingreppet fick både han och jag kramp. Det var inte skönt. Upp på cykeln. Razzel razzel. Jag fick lov att hålla mig borta från de lättaste växlarna under resten av loppet för att inte fastna i hjulet igen, vilket jag ändå lyckades göra några gånger innan jag insåg faktum. Det funkade, men krampen var farligt nära i de uppförsbackar där jag annars mycket gärna hade trampat lite lättare.

Jag plockade cyklist efter cyklist, känslan var enorm. Det kändes som att köra motorcykel. Jag körde om ett helt tåg med killar på ett ställe.  Jag njöt av den otroligt vackra banan. Den var så rolig så man tror inte det är sant. Vilken upplevelse jag fick vara med om! Vi fortsatte köra om folk ända in i mål, men det blev längre och längre mellan dom vi kom ikapp. Benen bara trummade på, utan att pulsen blev för hög. Jag är så glad för att det kändes, och flöt på, så bra. Jag gick i mål och var jätteglad, jättenöjd, och full med grus – vad mer kan man önska?

 

Efter en välbehövlig dusch för både cyklister och cyklar konstaterades det att detta gav mersmak.

Jag blev tvåa  i motionsklassen för damer och framför allt kände jag att vi hade kunnat köra fortare.

Men det roliga tar vi en annan gång, när pumpen är besiktad och klar.

Mina minnen från loppet är enbart positiva, och mitt knä har nog fått ett minne för livet. Det var det värt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Doktor Nordin rensar mitt knä.

 

Mot nya tävlingar…..!!!

 

 

7 reaktioner på ”Stortävlingspremiär!!!”

  1. Som vanligt kul att läsa, 3a trots att du fick ta det lugnt är grymt imponerande:). Stort Grattis!!

  2. Kul att det funkade och att du fattat tycke för långloppscupen. Många tycks ha gjort det då det slås deltagarrekord efter deltagarrekord. Över 1000 startande per lopp på alla tävlingar hittills. Lite synd att alla tävlingar är så långt bort. Lite tråkigt med pumpen bara, hoppas allt är OK. Jag måste också in på besiktning för att justera trycket lite. Låg syresättning är ingen hit i tävlingssammanhang.

  3. Ännu mer impad efter denna läsningen 🙂 du blir livsfarlig på Finnmarksturen!! och som vanligt kul läsning (förutom det med pumpen) men låter doktorn dig träna så är det nog lugnt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.