Färsk?

Jag fick en riktig komplimang igår av en kille, 90+, som jag träffade genom jobbet. Det faktum att komplimangen var så otippad gjorde den än mer attraktiv. Föreställ er: Killen sitter på sängkanten. Jag kommer in i rummet och säger hurtigt (så hurtigt att jag nästan blir trött på mig själv): ”Ska vi ta och ta en liten promenix i korridoren, kanske?” Han lägger sina vita, rynkiga händer över handtaget på käppen, tittar med stort intresse rakt in i ögonen på mig i kanske fem sekunder, och säger sedan, med förundran:

”Vad du ser färsk ut”.

Varför i hela friden drar jag upp denna episod här, i en blogg på den lokala cykelklubbens hemsida? Jo – därför att jag för tillfället känner mig allt annat än ”färsk”. Relativt nyligen hemkommen från Urskogsloppet i Björna – 19,5 km delvis i tuff terräng – är jag lätt den mest ofärska personen i hela universum.

För den som har gott om tid – och gott om empati – kommer här en resumé av denna egentligen så fantastiskt vackra, unika och genomtrevliga tävling. För mig själv ser jag detta ordbajsande återigen som en chans att bearbeta något riktigt otäckt.

För er som inte har hundra koll på hur loppet ser ut, så kan jag berätta att det går från byn Backe, i Berg, nära Hemling. Hemling i sin tur ligger en bit från Björna. Tydligen en ganska bra bit, känns det som.

Två berg ska forceras. Stigen blir bättre och bättre för varje år. När jag var 13-14 år fick jag skjuts av mina föräldrar till Backe och sedan gick jag och vovven till Björna efter samma led (Ödemarksleden, som den heter). Då hade jag jättesvårt att se stigen, den försvann för mig mest hela tiden. Det jag minns tydligast från den promenaden var mitt första möte med en lavskrika, stor parentes på den informationen. Inga lavskrikor siktades idag, jag var helt klart inte tillräckligt färsk för att se dom – jag hade nog inte sett en älg heller om den så haft uppvisning i rytmisk sportgymnastik på stigen framför mig.

Starten gick lugnt tillväga, jag hade absolut ingen panik – det var fjärde året jag sprang loppet så jag visste hur backen såg ut. Den är verkligen jättelång. Jag låg tryggt i ett långt led som ömsom lufsade, ömsom gick. Det var ganska blött och surhålen passerades med varierande teknik. En man fick vända om och gräva fram sin ena sko i ett av hålen. Mina ben var pigga, det var varmt, det droppade från ansiktet. Jag surade på mig själv för att jag inte tog med mina handledsmuffar (som man kan torka ansiktet med). Upp på toppen på första berget kom jag, utan större problem.

Efter krönet började jag känna en välbekant smärta i sidan. Å, nej! Inte redan! Släppte tankarna på att dricka, eftersom det nio gånger av tio bara gör saken värre. Smuttade lite på den lilla flaskan jag bar med mig bara för att få något blött i munnen. Nere vid Hejarsriset, efter sex km, finns alltid en vätskekontroll och där hällde jag vattnet över mig istället för att dricka det.

Dags sedan för berg nr två. Jag gick ner på traktorläge och tuggade på i sakta mak. Stigen går mycket på skrå upp mot Kravattensliden och här gällde det att ta det lugnt. Krampen i sidan gjorde det omöjligt för mig att löpa på utför på den fantastiska stigen på väg utför berget, men jag kunde njuta av skogen, ljuden, ljuset, underlaget och mina pigga ben en stund. Till och med den stunden kändes det riktigt bra – men sedan hände något. Jag kände hur jag började frysa. Armarna blev alldeles knottriga. Detta kändes inte lovande med tanke på att det var asvarmt inne i skogen… Hmm… Dricka? Nej… Vågar inte… Jag spetsade in mig på att hälla mer vatten över mig på nästa vätskekontroll istället. En lätt huvudvärk kom på ovälkommet besök ungefär när vi äntrade grusvägen som går upp mot Rödtjärn, och det var väl också där som det började kännas oroväckande tungt!

Jag hade det riktigt tufft upp mot kyrkan när det var ca 4-5 km kvar. Jag fick inte åt mig luften och fick närmast panik, det pep och väste i mina luftrör som om jag var ett gäng fladdermöss i en gammal hölada färdig att falla närsomhelst vilket nog är en ganska bra liknelse, faktiskt. Tillslut fick jag ge mig, när hållet tog ett alldeles för stadigt grepp om min hårt ansatta diafragma. Det var bara till att sänka tempot, kraftigt.

Det kändes faktiskt som att ”nu är det JAG mot  BJÖRNA!”. Jag trodde knappt jag skulle ta mig till mål. Jag fick gå säkert tio gånger på sista kilometern. Det som riktigt slog in spiken i kistan för mig var backen upp från älven, förbi kottfabriken. Jag hade i själva verket gärna stannat på kottfabriken, och jag hade dessutom gärna sett att någon empatisk person tagit spaden som jag vet finns där och allra vänligast grävt ner mig och lämnat mig i stillhet UNDER kottarna. Nu blev det inte så, för på något vänsters vis sitter jag  ju här och skriver och någonstans ligger ett diplom i en bil som bevis för att  jag passerade mållinjen till slut. Mamma hade lurat ett helt gäng farbröder att gladeligen heja på mig sista biten in mot mål – tack mamma och tack farbröderna för detta. Tack Åsa och alla andra också förresten som hejar, ni är puddingar, hjältar och guldklimpar hela högen!!

Mina omedelbara tankar efter målgång var: ”Gräsmatta”, ”vatten” och ”Mats”. Jag fick ”Mats”, ”vatten” och ”högt gräs med stenar och myror halvvägs in i en buske”. Gott så. Mats hämtade kallvatten i en stor flaska och hällde över mitt huvud och över ryggen. Jag fick dricka, och dricka, och dricka. Jag låg länge på mage och pumpade luft in i och ut ur lungorna. Inte kände jag mig så särskilt färsk just då, det kan jag inte säga. En kvart senare när jag skulle kliva upp såg jag att jag glömt trycka av pulsklockan, och då var snittpulsen 174 – vågar inte spekulera i vad den hade varit om jag fått av klockan i tid, men jag var inte under 180 många gånger under loppet!

Efter dusch, hamburgare och sååå mycket vatten njöt jag av fin levande musik, sällskapet och det vackra vädret. I skrivande stund har livet kommit åter, men gösse, harne tog pa!!!!!

LYCKLIGTVIS finns mig veterligen inga bildbevis på eländet, så det ska ni få slippa, ni har gjort det nog bra som orkat läsa ända hit. Men så är ni ju vältränade och uthålliga människor också. 🙂

Ha det gott!

Mot nya upptåg!

Jennie:)

3 reaktioner på ”Färsk?”

  1. Jag hade inte pallat ens 5 km idag så du och Mats och de 98 andra gjorde det bra! Hoppas jag inte får se någon träningslogg förrän på tisdag från dig nu!

    1. Det kommer en ny imorgon ;)Blev lite sugen på Lidingöloppet idag. Åååh…Var är mina hjärnceller…!?

  2. Nog har du några sådana kvar, mer än mig, men du har nog en väldigt stor adrenalintank någonstans i kroppen också!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.