Vi har ju en kille i denna stad som verkligen lägger sin själ för cykling ”all mountain” eller helst downhill – Lars Edblom. Med långt hår, Modotröja och en glödande entusiasm röjer, bänder och bär han sten så att banor runt varvsberget blir körbara, både utförsstigar och XC-stigar. Hänger alltid med på den flesta form av cykelaktivitet.

”Bergscykelmessias” Lars Edblom vid annat tillfälle med lånad bild från Alexander Laine 

Onsdagens pass gick därför, på allmän begäran, bland klippor och stenar på ”vitprickade leden” som enligt Micke Lindnord är den bästa mountainbikestigen i kommunen – själv tycker jag den känns rätt så svår, svårare än Jäbo-slingan, men utsikten kan man inte klaga på. Så iklädd knä- och armbågsskydd utdelade av ”messias” på Hörnsjöparkeringen så gav vi oss iväg upp på toppen av varvsberget. En förutsättning för att det ska gå att cykla denna led är att det är torrt, om inte är det snorhalt på klipporna. Sänkbar sadel är också ett måste. Jag var först upp och kastade mig entusiastiskt in på den klippiga stigen förbi masterna och DÄR fick jag genast nytta av skydden då jag gjorde en för tidig wheelie och satte ned framhjulet rakt ned i den skreva jag försökte undvika – tvärstopp och en 180-gradersvolt med cykeln. Skulle kanske haft hel ”Body Armour” så´n klant jag är??! De andra kom ikapp och vi cyklade vidare utför de branta och delvis trixiga passagen. Jag fick ju aldrig fram kameran för att föreviga denna fina utsikt då jag hade fullt sjå att följa Lars lärjungar. Niederbach och Rickard hade verkligen inga problem och de hade inte ens skydd.

Äntligen nere på ”fast” mark så cyklade vi förbi ”Hockeymessias” golfbana och upp på berget igen. Nu var den tekniska stigen ner mot fabriken målet. ”Ni som inte sänkt sadeln, gör det nu” uppmanade Lars – som dagen till ära körde sin lätta hardtail på dessa passage som om de vore släta jordstigar. Lite snirklande och droppande senare kom vi till ett riktigt trixparti. Utlagda stenblock mellan naturliga bumlingar som mest liknar ett sorts labyrintspel. Lars körde igenom hur lätt som helst men vi övriga hade problem, jag mest, så vi nötte på här en stund tills det satt både uppför och nedför och Rickard fick bittert erfara att hårda stenar mot knä inte är skönt.

Rickard försöker sig på ”labyrintspelet”

Anton hade inga större svårigheter – det är ju mycket att övervinna rädsla det handlar om, samt balans och att vara ung, smidig och orädd hjälper ju bra då

Till slut satt det och färden gick vidare. Vi hoppade över sista supertrixbiten eftersom att man nästan slår sönder cykeln där (jag har försökt).

I Hörnett har Lars hjälpt kommunen att bygga en kul sakt på en lekpark, en liten ”Pumptrak”, en sort jordbana med grävda gupp och velodromer som man med rätt teknik kan ta sig runt varv efter varv utan att trampa. När vi kom dit upptäckte vi att ”Messias” fått en stor hop lärjungar för det kryllade av ungar med cykel där. Lars visade hur det ska gå till och vi kastade oss också in i leken. Jag måste erkänna att detta även är kul för en hög 40+ så vi blev kvar en stund-faktiskt rätt jobbigt fast man inte trampar så mycket. Detta borde finnas i varje lekpark, då har vi återväxten inom XC säkrad.

Rickard i pumptagen

Anton kom på detta ganska snart

En liten film

Stigkörning och race sista biten upp till parkeringen och nu hade det blivit ganska mörkt. Pannlampa blir snart ett måste

Hälsningar från en inte helt bergsanpassad XC-cyklist, mera ”slopestyle” i klädsel erfordras