Kategoriarkiv: Bloggar

Utprovning av sadel och en liten omstart på cykling!

Hej

 

Nu var det länge sedan man skrev nåt igen, detta år har verkligen inte startat bra träningsmässigt!

Tror det var första passet ikväll sedan början av april för mig på cykel, så jag tog det riktigt lugnt på racern den korta sväng jag körde. Har fått låna en ISM sadel av Johan Knutsgård, som jag håller på att prova ut. Skall blir spännande att se hur det känns i slutet av denna vecka, ikväll var den allt annat än bekväm…

Har som sagt blivit lite tränande totalt sett, men lite Motocross & Enduro har det blivit. Tävling på Lördag i Sundsvall igen i enduro, kommer jag ihåg det skall jag köra med pulsklocka för omväxlingens skull och se hur dåligt tränad man är!

Semester om två veckor vilket känns riktigt skönt, om det känns bra kan det bli en hel del cyklande framöver.

Kaj och jag har bestämt oss för att köra Cykelvasan 2013, så det känns som ett bra mål att börja cykla mer MTB i höst och till våren.

Planer på att dra ihop gemensamma pass till våren finns, och är ni sugna på att cykla denna så måste ni anmäla er direkt i Augusti då de släpper anmälan.

Det tog 2dagar ifjol innan det var fullt, så vänta inte för länge….

Skriver nog mer om detta strax:)

Är man pigg imorgon så blir det cykel till jobbet!

/Staffan

 

Färsk?

Jag fick en riktig komplimang igår av en kille, 90+, som jag träffade genom jobbet. Det faktum att komplimangen var så otippad gjorde den än mer attraktiv. Föreställ er: Killen sitter på sängkanten. Jag kommer in i rummet och säger hurtigt (så hurtigt att jag nästan blir trött på mig själv): ”Ska vi ta och ta en liten promenix i korridoren, kanske?” Han lägger sina vita, rynkiga händer över handtaget på käppen, tittar med stort intresse rakt in i ögonen på mig i kanske fem sekunder, och säger sedan, med förundran:

”Vad du ser färsk ut”.

Varför i hela friden drar jag upp denna episod här, i en blogg på den lokala cykelklubbens hemsida? Jo – därför att jag för tillfället känner mig allt annat än ”färsk”. Relativt nyligen hemkommen från Urskogsloppet i Björna – 19,5 km delvis i tuff terräng – är jag lätt den mest ofärska personen i hela universum.

För den som har gott om tid – och gott om empati – kommer här en resumé av denna egentligen så fantastiskt vackra, unika och genomtrevliga tävling. För mig själv ser jag detta ordbajsande återigen som en chans att bearbeta något riktigt otäckt.

För er som inte har hundra koll på hur loppet ser ut, så kan jag berätta att det går från byn Backe, i Berg, nära Hemling. Hemling i sin tur ligger en bit från Björna. Tydligen en ganska bra bit, känns det som.

Två berg ska forceras. Stigen blir bättre och bättre för varje år. När jag var 13-14 år fick jag skjuts av mina föräldrar till Backe och sedan gick jag och vovven till Björna efter samma led (Ödemarksleden, som den heter). Då hade jag jättesvårt att se stigen, den försvann för mig mest hela tiden. Det jag minns tydligast från den promenaden var mitt första möte med en lavskrika, stor parentes på den informationen. Inga lavskrikor siktades idag, jag var helt klart inte tillräckligt färsk för att se dom – jag hade nog inte sett en älg heller om den så haft uppvisning i rytmisk sportgymnastik på stigen framför mig.

Starten gick lugnt tillväga, jag hade absolut ingen panik – det var fjärde året jag sprang loppet så jag visste hur backen såg ut. Den är verkligen jättelång. Jag låg tryggt i ett långt led som ömsom lufsade, ömsom gick. Det var ganska blött och surhålen passerades med varierande teknik. En man fick vända om och gräva fram sin ena sko i ett av hålen. Mina ben var pigga, det var varmt, det droppade från ansiktet. Jag surade på mig själv för att jag inte tog med mina handledsmuffar (som man kan torka ansiktet med). Upp på toppen på första berget kom jag, utan större problem.

Efter krönet började jag känna en välbekant smärta i sidan. Å, nej! Inte redan! Släppte tankarna på att dricka, eftersom det nio gånger av tio bara gör saken värre. Smuttade lite på den lilla flaskan jag bar med mig bara för att få något blött i munnen. Nere vid Hejarsriset, efter sex km, finns alltid en vätskekontroll och där hällde jag vattnet över mig istället för att dricka det.

Dags sedan för berg nr två. Jag gick ner på traktorläge och tuggade på i sakta mak. Stigen går mycket på skrå upp mot Kravattensliden och här gällde det att ta det lugnt. Krampen i sidan gjorde det omöjligt för mig att löpa på utför på den fantastiska stigen på väg utför berget, men jag kunde njuta av skogen, ljuden, ljuset, underlaget och mina pigga ben en stund. Till och med den stunden kändes det riktigt bra – men sedan hände något. Jag kände hur jag började frysa. Armarna blev alldeles knottriga. Detta kändes inte lovande med tanke på att det var asvarmt inne i skogen… Hmm… Dricka? Nej… Vågar inte… Jag spetsade in mig på att hälla mer vatten över mig på nästa vätskekontroll istället. En lätt huvudvärk kom på ovälkommet besök ungefär när vi äntrade grusvägen som går upp mot Rödtjärn, och det var väl också där som det började kännas oroväckande tungt!

Jag hade det riktigt tufft upp mot kyrkan när det var ca 4-5 km kvar. Jag fick inte åt mig luften och fick närmast panik, det pep och väste i mina luftrör som om jag var ett gäng fladdermöss i en gammal hölada färdig att falla närsomhelst vilket nog är en ganska bra liknelse, faktiskt. Tillslut fick jag ge mig, när hållet tog ett alldeles för stadigt grepp om min hårt ansatta diafragma. Det var bara till att sänka tempot, kraftigt.

Det kändes faktiskt som att ”nu är det JAG mot  BJÖRNA!”. Jag trodde knappt jag skulle ta mig till mål. Jag fick gå säkert tio gånger på sista kilometern. Det som riktigt slog in spiken i kistan för mig var backen upp från älven, förbi kottfabriken. Jag hade i själva verket gärna stannat på kottfabriken, och jag hade dessutom gärna sett att någon empatisk person tagit spaden som jag vet finns där och allra vänligast grävt ner mig och lämnat mig i stillhet UNDER kottarna. Nu blev det inte så, för på något vänsters vis sitter jag  ju här och skriver och någonstans ligger ett diplom i en bil som bevis för att  jag passerade mållinjen till slut. Mamma hade lurat ett helt gäng farbröder att gladeligen heja på mig sista biten in mot mål – tack mamma och tack farbröderna för detta. Tack Åsa och alla andra också förresten som hejar, ni är puddingar, hjältar och guldklimpar hela högen!!

Mina omedelbara tankar efter målgång var: ”Gräsmatta”, ”vatten” och ”Mats”. Jag fick ”Mats”, ”vatten” och ”högt gräs med stenar och myror halvvägs in i en buske”. Gott så. Mats hämtade kallvatten i en stor flaska och hällde över mitt huvud och över ryggen. Jag fick dricka, och dricka, och dricka. Jag låg länge på mage och pumpade luft in i och ut ur lungorna. Inte kände jag mig så särskilt färsk just då, det kan jag inte säga. En kvart senare när jag skulle kliva upp såg jag att jag glömt trycka av pulsklockan, och då var snittpulsen 174 – vågar inte spekulera i vad den hade varit om jag fått av klockan i tid, men jag var inte under 180 många gånger under loppet!

Efter dusch, hamburgare och sååå mycket vatten njöt jag av fin levande musik, sällskapet och det vackra vädret. I skrivande stund har livet kommit åter, men gösse, harne tog pa!!!!!

LYCKLIGTVIS finns mig veterligen inga bildbevis på eländet, så det ska ni få slippa, ni har gjort det nog bra som orkat läsa ända hit. Men så är ni ju vältränade och uthålliga människor också. 🙂

Ha det gott!

Mot nya upptåg!

Jennie:)

Lidandet i Lida – långloppscupens andra deltävling

Ja nu har jag väl svalt förtretet efter lördagens katastrof på Lida fritidsområde så då är det väl dags för en liten resumé från äventyret i helgen.  (Klicka på länkarna i texten för mer information)
Även denna gång fick jag den äran att åka med Peter & Maria i deras väglyxkryssare, så resan ned blev en behaglig tillvaro både pga det trevliga sällskapet och det bekväma åkdonet. Mat lastades in i den mängd som var möjlig och jag lastades sen av på Scandic Kungens kurva medan husbilsparet parkerade sig på startområdet där Peter tjuvtränade lite och spanade in några surhål. Mer mat lastades in och sen lossades min välfyllda kropp i sänghalmen.

Lida Loop på tävlingsdagen kändes allt bra och Peter tyckte jag såg ”galen” ut vilket är ett bra tecken. Gel inhandlades och det rekommenderas verkligen att ha cash då mobilnätet tydligen packade ihop – vi var 1350 startande idag så det var rekord. Lite strul med startled som sen rättades till och jag parkerade mig i mitten på fålla tre. En bekant från Fuerteventura – tuffa Multisport Frida stod några meter bakom och gav lite glada kommentarer. Hon hade bara som mål att ta sig runt. Mitt mål var under tre timmar, inte orealistiskt då jag körde på 3:10 ifjol trots att jag bara hade framväxel (tungt) sista milen.

Klockan 11:00 utfördes den sedvanliga konstflygningen i luften och vid den tredje loopen gick starten – rätt uppför slalombacken, jag lyckades cykla ända upp och tuggade sen på rätt bra på promenadstigarna.

Jag tyckte att jag tryckte på det jag kunde och pulsen parkerade en mellan 165-175 bra länge. Första loopen gick rätt odramatiskt till och plötsligt var vi startområdet igen för utgång på den mer tekniska loop två. Jag hade ju passerat några blöta stigar på ettan men nu var det allvar. Rötter, surhål stenpartier och drops. Allt flöt på riktigt fint för mig – utom sneda, lutande blöta rötter som är omöjliga. Jag drog faktiskt ifrån på dessa tekniska partier. Det värsta surhålet bjöd på riktig show med riktiga djupdykningar för en del och jag skrattade när jag såg några av bilderna nedan.

Jag tog dock det säkra före det osäkra och bar cykeln förbi. Jag gjorde faktiskt inte en vurpa på hela loppet. Tyvärr saknades trycket på grus så gruppen jag höll mig i kom ikapp igen.

Jag hade haft en uppblåst känsla hela loppet som förstärktes varje gång jag åt sliskgel och drack och därför haft lite svårt att göra just det. Kanske var det därför jag hittade en vägg att köra in i precis vid varvningen till loop tre. Benen presterade inte mer watt än en lågenergidiodlampa på sparlåga. Nu var det kris! Bryta – icke! Jag segade på, åt lite saltgurka och tyvärr nå´n banan åså blev det håll också. Tunnelseende, ren trötthet mm infann sig och jag vevade runt benen utan att komma någon vart kändes det som. Till slut la jag mig bara i låg fart i kanten och lät alla rinna förbi – gubbar och gummor, ja ok dam 30 & 40, motionärer mm.

Slutklättringen uppför slalombacken igen kändes tung men välkommen, vek av vid krönet och sen ÄÄNTLIGEN mål!

Pojkarna i team Kalas tog storslam och hade hela teamet inom de fyra första platserna – dock hade nog Bleckur kammat hem det hela om inte Om varit inblandat, han fick punktering på startloopen men jagade ändå upp sig till en tredjeplats – killen måste ha ett helt kärnkraftverk innanför den lilla tröjan. En sak är säker, det är 29″ som gäller nu, särskilt på en sådan här bana!

Fler bilder tillika källa till denna blogg: http://www.flickr.com//photos/eskilstunack/sets/72157630048900797/show/
Facebook: http://www.facebook.com/pages/Lida-Loop-Mountainbike-Race/111033648911815
Garmindata för faktanördar

Grymt äckligt käk serverades och duschkön var oändlig så det var skönt att lämna Stockholm och belägra en pizzeria i Tierp. Peter åt en sedvanlig bamsepizza med Kebab OCH strips på och vätske, energiförrådet återvände sakta igen.

Peter cyklade dock med bravur och tog sig in på en 33:e plats efter att ha avancerat från 40:e plats i H30 på sista varvet. Jag belägrade plats 94 i H40 och där var jag tydligen hela tiden, det var andra klasser som körde förbi – H90 H100 & D dito samt funriders som motionärer kallas plus lite enbenta och en och annan daggmask. 3:32:18 blev min snigeltid 2012, det slår jag LÄTT nästa år!

Kan dock skratta åt eländet då jag ikväll var ute på ett pass med grusvägstempo och skoterledsinferno där det kändes som jag hade en Megawatt i benen – VAR VAR DETTA NÄR JAG BEHÖVDE DET???

Massor med landsvägsintervaller och en del matexperiment ska genomföras innan nästa lopp om dryga tre veckor i Rättvik – Mörksuggejakten och där blir vi ett gäng vad jag vet!

Sen vill jag passa på att grattulera Jennie som VANN långloppet Krafttrampet på lördagen innan Lida Loop. 100 deltagare fick de, det slår vi 18:e augusti, eller hur?!

//Jan Erik

Resultat XCO-1 Hörnsjön

När jag kom till Hörnsjön åskade det för fullt och spöregnade så jag fick börja med att äta lite medhavd mat i väntan på lite uppehåll. Sen bar det av runt spåret för att snitsla upp Lars fina, lite halvtekniska bana. Jag analyserade noga hur man skulle se när man kom ångande och eftersom att jag är värsta sortens felkörare så borde det bli bra. Jag hann precis färdigt till de första åkarna hade anlänt – nummerlappar delades ut och hornen växte ut på samtliga. Möjligen inte på Lars Edblom och Malin Pilvinge, den sistnämde som ”cyklade för två” – bra gjort! Den förstnämde hade bara en fin dag 🙂

Ett mastervarv i lugn tempo och solsken i blick och himmel genomfördes och sen skickade vår eminente tidtagare Staffan skickade iväg oss.

Jag hade megasstrul med växlingen men till slut fick jag upp farten och köttade iväg efter de tre 30-åriga kanonerna i täten. Med puls kring 180 genomfördes första varvet och passage av målet igen. Tempot skruvades ned lite nu då jag varken kunde se någon bakom eller framför om man nu kan kalla 170 för ”vilpuls”. Ingen kramp fick jag dock men väl håll de lux under andra varvets klättring på trixstigarna mot varvningen. Jag såg inte klok ut när Rickard brände av en bild på mig vid hörnsjön men jag kan föreställa mig att den smärta jag då hade i sidan motsvarar en instucken machete.

Det som räddade mig från detta var ett megstrul vid lerpölen på andra sidan sjön där jag knappt fick i skon efter en urklickning. Med macheten urdragen så var det full gas igen.

Emma vid vilbänken hade rapporterat till mig varje varv men nu ingav hon inget hopp längre ”du är långt efter”.  Ja, ja kul var det i alla fall och jag brände av en spurt utan mening och ett primitivt apvrål efter att ha skickat pulsen till max (185) och så var det hela klart för mig. Skön distans då man inte blir så sliten som på långlopp. Med tanke på segrartiden så kanske det borde varit ett varv till. Det jag saknade idag var någon som jagade – då hade det nog gått fortare.

Herr snabb Enberg (snitt 20,13km/h)

Herr ganska snabb Peter (16,87km/h)

Ja, ja nog surrat här har ni fakta, Umeå slog Övik med sin Norrlandsmästare och Multisportess Henrik Enberg Team Statskraft http://teamstatkraft.wordpress.com/

Resultat XCO-1 CKÖrnen. Hörnsjön 6/6 2012
Herrar
Varv 1 Varv 2 Varv 3 Tot
1 Henrik Enberg 12:30 12:14 12:29 37:13:00
2 Mikael Karlsson 12:52 13:17 13:28 39:37:00
3 Peter Sjölund 14:18 15:05 15:18 44:34:00
4 Jan Erik Backman 15:13 15:56 17:00 48:09:00
5 Mats Nordin 17:35 16:53 16:39 51:07:00
6 Johan Franzén 17:21 17:45 19:02 54:08:00
7 Johnny Ledin 19:02 19:53 23:25 1:02:20
8 Sebastian Björnler 28:05 27:03 24:52 1:20:00
9 David Lundmark 29:11 28:30 25:19 1:23:00
10 Jesper Wiklund 30:18 31:58 31:44 1:34:25
11 Lars Edblom 30:25 31:56 32:10 1:34:26
Damer
1 (tot. 6) Jennie Magnusson 17:34 17:08 16:22 51:53:00
2 (tot. 8) Malin Pilvinge 21:47 22:32 23:50 1:08:29
Ungdomar
1(7 första) Anton Niederbach 17:22
2(10 första) Johan Wiklund 23:52

Vi grattulerar Henrik och Mikael men även Peter som ju faktiskt bara tävlat ett år ännu – Henrik har nog tappat räkningen. Våra unga herrar gjorde minsann en fin insats också:

Anton Niederbach slog ju faktiskt 7 vuxna på sitt första och enda varv – mycket vasst!! Johan Franzen slog 4 vuxna på sitt – raketpojkar detta.

Till sist vill jag tacka för det fina tidtagningsarbetet av Staffan m.fl samt de finfina bilderna av Rickard – som för övrigt gör ett kanonjobb med hemsidan. Alla bilder hittar ni här: http://www.ckornen.se/media/fotoalbum/?album=1&gallery=5

Sen vill jag bara visa att Jennie blev glad igen, efter åskmoln kommer alltid sol! Malin glad också som cyklat imål med bägge två – Grattis!

Tack till alla som deltog! //Jan Erik

Bergsget nr 2, bara för hårdingar!

Hej

Ikväll körde vi andra svängen för säsongen upp för varvsberget. I bister kyla skulle det än en gång avgöras vem som var snabbast, men uppslutningen var katastrofal. Endast 3 startande, men det blev ju enkelt för mig som arrangör då jag kunde starta och stoppa det hela!

För att förenkla lite så provade vi ett nytt grepp och körde masstart, och frågan var ju om de skulle lurpassa på varandra eller sätta iväg i sitt eget tempo?

Rikard tog i alla fall täten, och då jag med bil passerade dem så var de samlade. En rätt spännande väntan på toppen, skulle de komma i klunga eller var och en!

Hel plötsligt dök David upp, och det såg nästan ut som att han väntade för ett ögonblick på de andra. Vi som var på toppen ropade åt han att han hade en kanontid på gång, och han landade på otroligt fina 5min blankt! Otroligt bra kört måste jag säga, och det blir spännande att se om han kan ta 4min 42sek som Hasse B hade ifjol!

Som tvåa kom Jennie och även hon körde riktigt snabbt, hon fick fina 5min 12sek i mål! Rickard som fick den otacksamma uppgiften att dra de andra i början, kom även han in på en riktigt bra tid på 5min 37sek.

Ni gjorde det alla otroligt bra, vädret var inte kul denna kväll.

Hoppas på fler deltagare nästa gång i Augusti!

/Staffan

1. David Johansson 5min 0sek

2. Jennie Magnusson 5min 12sek

3. Rickard Hägglund 5min 37sek

MTB genrep med *@&¤¤#^*stopp **

Jag trodde jag skulle bli ensam ikväll, men på torsdagskvällens MTB träning på Lars Edbloms 4,16km XC-bana vid Hörnsjön blev vi  8 personer, några nya ansikten.

Vi körde ett mastervarv för banorientering och därefter några varv i fri fart med olika fart ”grupper”. Jag tog mig an de yngsta ikväll och det passade bra då jag inte kände mig helt kry. Sista varvet blev dock ett fullgas och jag bröt iväg cykeln i ett hiskla tempo längs stranden på Hörnsjön, men det tog tvärstopp för mig redan efter 3-400m då jag fick ett rejält ”pungstopp” mot en rot. Ni har det bra tjejer. När värsta stjärnhimlen lagt sig var de andra ikapp och Peter, som startat senare sprätte iväg i sedvanligt högt tempo.

(Inga bilder idag så jag stal nå´t kul på nätet)

Jag kände att kroppen inte var pigg idag så jag slog av något och tyckte mig sega mig runt. Sista trixiga biten uppför efter pausbänken på gångvägen drogs pulsen upp mot 180 i vanlig ordning och jag tyckte allt gick skitdåligt med missade växlar, studs och snedcykling på 26″ Scotten- så jag blev förvånad då tiden blev dryga 16 minuter på varvet. Peter Sjölund fläskade i med 14 minuter (18km/h) som värst och han tror sig kunna piska ned någon minut till. Ja det var faktisk några tanter med gåstavar som tyckes behöva psykhjälp ikväll då de blivit skrämda vid hans framfart. Vad ska de säga då på onsdag då det blir race??!  Vi har nu troligast tillräckligt många för att det ska bli av så nu är det bara att hänga på – Ring och anmäl er till mig  på eventet: http://www.ckornen.se/aktiviteter/mtb-klubb-xco/  //Jan Erik

Kul sväng med kul gäng!

Jag var otroligt förväntansfull inför dagens cykling och samtidigt väldigt orolig, eftersom träningsvärken från fredagens benpass inte blivit ett dugg mindre smärtsam. Musklerna var så ömma att det gjorde ont att sitta på rumpan och det var ett helt projekt att ta sig i och ur bilen. Att dra sig ur träningspasset var aldrig ett alternativ och det är jag i efterhand mycket glad för.

Klockan elva på förmiddagen drar sex glada cyklister iväg efter grusvägen från Svedje IP och det känns väl ”sådär”, kan man säga, i början. Jag lägger mig sist i raden och oroar mig lite för att jag inte ska hänga med men försöker att istället njuta av naturen, nostalgitrippen och det utomordentligt trevliga sällskapet. Jag hinner bli lagom varm innan vi plötsligt viker av in på en jättefin stig till vänster. Cykeln visar sig från sin bästa sida och sköter sig exemplariskt i klättringen. En rolig, lagom stenig och framför allt ösig utförslöpa drar upp mina mungipor till öronen, och jag tycker att jag vågar släppa på riktigt bra. Kanske för att jag har fyra killar bakom mig som jag inte vill blockera vägen för! (”Kan någon plocka kärringen av banan???”)

Redan efter några cyklade kilometer kommer den första utmaningen för mig – ett gäng tunna stammar lagda på tvären över ett surhål. Mats peppar mig från sin position bakom mig. ”Kör på bara, det går bra!” Sagt och gjort och surhålet passeras utan intermezzon.

Efter landsvägen mot Getingsta Bodum, när ”mitt gäng” kommer med vinden i ryggen (med det underbara brummande ljudet från däcken som man hör i medvind), kommer ett annat gäng (mestadels Örnar) i motsatt riktning. På racer. Just där och då känner jag spontant att ”vad skönt att jag inte sitter i den klungan”. Och det beror inte bara på motvinden!

Thorbjörns mördarbacke grillar den här gamla Gottnekorven ganska hårt. Luften står stilla. Men det går bra uppför backen, betydligt bättre än i höstas då vi cyklade densamma. Ork och styrka har förbättrats. På andra sidan krönet upptäcker vi att vägen förvandlats till ett potatisland utan potatisar. Den är grovharvad – perfekt för en som nästintill gör på sig vid blotta åsynen av sand. Killarna flyger som projektiler utför, jag fegar kraftigt, men jag kommer sakta framåt.

Naturen efter banan är fantastisk! Mängder av små och stora vatten, berg, hällar, gröna tjärnar, sandstigar…. Kan man bli annat än lycklig av att vistas bland allt detta?

Stigarna på Västergidsjömon är helt fenomenala. Man öser, hoppar, flyger. Jag ligger bakom Rikard som hoppar som en glad fisk över alla ojämnheter. Jag försöker göra likadant, och det är skitkul!  Jag blir glad och stärkt. Ibland stannar gänget till och när vi kör iväg igen är jag noga med att ha Mats bakom. Jag har blivit beroende av hans lugnande peptalk, och jag litar på honom när han säger att jag klarar något som jag tycker ser läskigt ut. Fegar lite utför en brant sandstig, men konstaterar att det är stor skillnad mot för i höstas.

Det har blåst ner ganska mycket träd över stigarna, och vi får agera skogsmaskiner emellanåt.

 Efter ca 25 km cykling är det dags för fika. Bursjöns kalla vatten är gott i värmen.


 

 Mot andra halvan av passet känner jag mig oväntat stark och det är   bara att trampa på uppför Svedjeberget ytterligare en gång. Ibland förstår man inte riktigt hur benen tänker.

Tack allihopa för peppning, skratt och hård träning! Till er som inte var med: Häng med nästa gång!

Janne: Full pott för banan du lagt!!!!!

GLAD!!!

Idag sa min coach: ”Vi försöker hålla lite högre tempo idag, så vi ser hur det känns”. Sagt och gjort, och vi trampade iväg lite lugnt mot saltmagasinen. Jag var väldigt taggad för jag förstod att passet skulle bli tufft. Riktigt så tufft som det blev trodde jag nog INTE att det skulle bli!

Enligt planen skulle vi successivt dra på när vi svängt in på vägen vid magasinen. Det var ganska pang på. In i skogen, en tvärsväng vänster in på den slingrande stigen. ”Trampa i kurvorna!!” hörde jag bakom mig. Kom på mig själv med att välja små ”hopp” där det fanns några. Trampade på som tusan, jättetrött i benen. Ut på en väg och in i skogen igen. Utför bland stenar med låst gaffel (glömmer alltid det där…!) Det gick undan! Tror jag, det kändes så!

Gruvade mig långt i förväg för stigen mellan Gullvik och Åviken. Den är, enligt mina tidigare erfarenheter, INTE en stig man ska cykla på. Jag har klickat ur fötterna säkert 25 gånger när jag tidigare försökt mig på den. Idag klarade jag hela!!! Och jag är så STOLT!!! Inte ens sanden fick omkull mig.

Min coach körde som en gud efter vägen, och jag fick lov att krypa in på rulle för att orka hänga med. (Låtsades fippla lite med flaskan så att det inte skulle märkas så mycket). Wrooom, in mot Ottelandet. Trött, trött, trött, varmt, varmt, varmt, och otroligt kul!!!

Stigen mot Vårby från Nötbolandet är lite trixig tycker jag och där fick jag sätta ner fossingarna en gång eller två, och det var lite svårt att komma igång igen. Men sen tog jag tripp trapp trull-stammarna som låg över stigen (varav den sista jag brakade rakt in i förra gången!) och gav ifrån mig ett glädjetjut efter sista hindret. Ett sanslöst pass, jag är helt slut. SÅ skönt 🙂

Det hela ger mig associationer till en häst som före tävlingen får gå in på hinderbanan och nosa runt lite på alla saker som finns och som ser skrämmande ut. Det känns som att det är det jag gjort hittills – nosat på olika hinder, balanserat, stupat i låg fart över saker som är lättare att komma förbi om man har lite fart. Idag fick jag sätta ihop det jag hittills lärt mig (genom varsam hjälp och fantastisk peppning) och göra det till ett riktigt tufft och roligt träningspass. Det finns mycket mer att lära men jag har kommit en bra bit på väg 🙂 Nu gäller det att få lite starkare påkar OCH ännu mer MOD!

 

 

 

 

Kille med dåligt samvete

Nu kanske inte denna lilla anekdot hör hemma precis här, men jag måste ändå få återge den för alla er som missade den. Jag vet att det i alla fall finns EN av er som kanske känner igen sig i detta 😉

Jag tog en liten promenad med föräldrarnas vovve denna eftermiddag. Som vanligt var han mer i luften än på marken och rullkopplet fick jobba som en jojo för att hålla honom under kontroll. Men plötsligt blir det alldeles lugnt. Som före ett oväder… Jag vänder mig frågande om och möter hans osäkra ögon. Han hukar lite och slår snabbt undan med blicken. ”Vad är det?” frågar jag, men naturligtvis har han svårt att svara, för han har något i munnen. Hmmm. Jag går lite närmare. Han sätter sig ner. Vägrar att se mig i ögonen. ”Loss. Loss. (Konstpaus.) LOSS!!” försöker jag utan resultat. Provar även ”SLÄPP!” några gånger, men inget händer, förutom att han mycket sakta lägger sig ner på sidan – ungefär samtidigt som jag börjar skratta åt honom. I detta läge är jag taskig nog att ta en bild på honom:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fast besluten om att INTE röja hemligheten om vad som finns i gyttret bakom nos, pösmunkar, tänder och morrhår stirrar han avmätt rakt fram, och tycks tänka: ”Men ORKA…”

Jag byter taktik, börjar gulla och killa honom på magen varpå han vänder sitt ansikte mot mig och jag ser….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taktikbyte, tredje gången gillt – och efter en stunds grävarbete så…

 

 

 

 

 

 

 

Ja, mer spännande än så var det inte…. Men å andra sidan….

 

 

 

 

 

 

 

Sådan herre, sådan hund 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Resultat Bergsget träning 1

Hej

Ikväll var det då äntligen dags för Bergsget, denna spännande form som utmanar mjölksyran till max!

Skönt nog var man funktionär, och slapp kämpa mot berget.

Till och börja med Stort Tack till er som ställde upp, och Tack till dig Janne för hjälpen med tidtagningen.

Kvällen bjöd på en del oväntade prestationer, samt en del väntade.

Bäst av alla ikväll var Gottnes Johan Vestman som körde på fina 5min 9sek,men det var ingen stormarginal direkt till tvåan David Johansson på 5min 11sek!

Som vanligt så imponerade Jennie Magnusson också som även denna gång var total4a, men först i tjejklassen:)

Jan Sjöberg drämde till med en grym tid också, trots sin ringa träning detta år.

Bilder kommer så fort Kaj fått ordning på datorn, resultatet  se nedan. Passa på nu att ladda för nästa körning, ni har ju lite tid på er att träna till denna som går den 5Juni kl 18.00

/Staffan

05.09 Johan Vestman

05.11 David Johansson

05.20 Jan Sjöberg

05.21 Jennie Magnusson

05.37 Johnny Lundberg

05.41 Rikard Hägglund

 

 

Cykelklubben för alla cyklister i Örnsköldsvik